EN PARKFANTASI

Maria Andersson
En parkfantasi, 2021
Transkribering av ljudpromenad med referenser till Gustaf Frödings texter
 

Kapitel 1: Ellipsen

Plats: Gårdsplanen

Den här texten började en gång som en cirkel. Cirklarna blev fler, placerades nära varandra, bröt upp varandra och ramas nu in av en ellips. En passande tillfällighet då en ellips inom språk och litteratur står för uteslutning. Ett överflödigt ord eller mening utelämnas, också hela tidsperioder.

Så ta plats vid ellipsen – ovalen kantad med gräs. Den med plantering i mitten.

Du är nu en del av ett partitur
En not som leder till nästa

Du som inte är här på plats
Blicka ut genom fönstret
Från kök eller sjukhus
Se parken på avstånd
Låt träd och buskar bli till väsen¹

Fäst blicken på mönstret som planteringen skapar. Blommorna ger dig himmel och jord. Rosenskäran: Cosmos bipinnatus Sonata. Trädgårds- riddarsporre i färgen Magic Fountain Sky Blue. Rips i Fortress Heavenly Blue.

Ta in platsen. Hör ek som viskar och tasslar².

Se lind
lönn
rönn
syrén

Här på gården växer också minnen från Mangskog och Brunskog, anteckningar från Norge, drömmar om dåtid och bilder av mellanöstern.

Trotsiga tallar³, kådiga kottar⁴ och barrdoft⁵. Tallar som i ljungen står högst i dungen, och andra som brister i storm⁶. Virvlande barr som virvlar med andra barr⁷. Lönnkvistar som knäcks⁸ och träd som sover mörkt⁹. Här växer smärta granar¹⁰ med sus¹¹. Svaga susningar hörs också i hassel¹², men suset saknas hos cypress, myrten och lager¹³. De gröna björkarna doftar ljuvligare än myrrah¹⁴, de lutar sig samman¹⁵. En ensam björk står på kullen och fryser¹⁶. Björkar med kvällsdagg, knoppas om våren, med kronor som gungar så mjukt¹⁷, som sjögång¹⁸, men ibland gungar de inte så mjukt som de borde i vårmorgonen¹⁹.

Drömmar om aplar, urskog, körsbärsdungar och vinbärssnår, vete som självsått stiger ur jorden, humle som kränger och slingrar sig fram²⁶. Vinranksblad bundna runt en tinning²⁷. Kastanjen som milt regnar ner sin blom²⁸ medan palmerna erbjuder sitt hägn för sömn²⁹. Skönheten i skogars löv²⁰, slingor av björk och syrén som sirar grindar²¹, viskande blad²² och gröna grottor²³. Törnroshäck som kliver och vit syrén som går²⁴. Den förbjudna frukten hänger rikt från träden²⁵. Då och då flammar murknande stammar³⁰. Och grön vaggar säden långt bakom träden³¹.

Levande toner dallrar³²
Kryp och larver störtar huvudstupa ner från träden³³

Du är en ton som ljuder över tid

Omkring ellipsen finns gångar av grus. De skapar spår i tid och rum och leder dig runt. Till flyglar och uthus. Runt huvudbyggnaden. Till parken.

Men se var du sätter dina fötter,
snigeln är där i gångens grus
Blänkande av ljus
På trög väg mot gräs så grönt
Vill egentligen helst mumsa
och ligga stilla³⁴

Välj snigelns rytm eller din egen takt. Fortsätt mot soluret på andra sidan.

Kapitel 2: Sfären

Plats: Soluret

Rundeln blir nu en sfär.
Sol! Sol! skönt
lys, lys, ljus.³⁵

Du varma
milda³⁶

Du ser bågen spännas
Pilen skjuts iväg
och du hör en bestämd röst

Stopp!
Min hetta stiger
Glaciärer smälter

Över land
döv reva
Nödlevor i repa

Akta, mamma
Maktkampen
famlar, ramlar, flammar

Skott ger rämnade hem
Lämnade
av förskjutna vandrare

Brännande blindhet
Springande liv
vinglar död ner

Sänk alla vapen
ner med dem nu
Meddela mig, oss

Inte sen,
nu senast

Men havet välter,
och stormen viner³⁷

Nervceller samlade i en punkt. I höjd med bröstet. Strax under revbenens möte. Ett slag mot solarplexus kan leda till andningssvårigheter. Men solarplexus är också källan till alla kroppsliga rörelser, menade danspionjären Isadora Duncan och förlängde ryggen när hon böjde sig bakåt, vände ansiktet mot himlen och tog emot solens strålar.

Som Gustaf Fröding ville hon reformera livet: Konsten skulle kunna ge oss tillbaka livskraften

Känn marken under dig
Varje steg du tar
väcker vinden

Ett två tre
Trallade alla de tre³⁸

Kapitel 3: Axlarna

Plats: Korsningen

Här möts vägarna. Två korsande axlar. Från olika riktningar, mot olika håll.

Varifrån kommer du?

Jag kom via Istanbul, inte kunde jag veta att vägen skulle leda hit.

I en lånad ateljé på den centrala avenyn İstiklâl Caddesi var rummet svalt av AC:n. Utanför, i hettan, längs med gatan kantad av historiska och politiska byggnader från senosmansk tid, art-deco byggnader från den turkiska republikens tidiga dagar såväl som modern arkitektur och en del nybyggen, hörs ”Hayır, Hayır, Hayır”. Ständiga demonstrationer, som snart återigen kommer att förbjudas. Nej nej nej blandas med sorl från den passerande folkmassan av invånare och turister, gatumusikanter, försäljare och den gamla spårvagnens återkommande ding-dong.

Jag reser mig och sträcker armarna rakt uppåt, släcker lampan och vrider om nyckeln för att låsa dörren till ateljén. Jag lägger min hand på ledstången och glider två våningar ner. Öppnar porten mot gatan. Det är lördag kväll i Istanbul och jag är på väg hem till min tillfälliga lägenhet i stadsdelen Kurtuluş, ungefär en halvtimmes promenad härifrån. Som vanligt när jag lämnar ateljén sent på kvällarna för att nå Kurtuluş innan grönsaksbutikerna stänger, får jag tränga mig förbi musikanten som sitter på portens enda trappsteg och trummar fram rytmen av traditionell halay. Jag tar mig genom folksamlingen som står runt omkring och lyssnar, klappar, dansar. Som krokar i varandra i en linje och ibland en ring och sjunger efter ledsångaren som improviserar fram texten ackompanjerad av trumman. Väl ute på gatan återstår ett slags köande med resten av folkmassan för att i långsam takt nå fram till Taksimtorget, som jag sedan sneddar över för att fortsätta norrut. Men idag är någonting annorlunda. Stegen nerför trappan och handen på ledstången har ingen rytm att förhålla sig till. Ingen sång och inga röster hörs. När jag öppnar dörren är avenyn tom.

Strax därpå skymtar jag en grupp människor som samlats lite längre bort. Alla står vända mot en av husfasaderna och lyfter sina blickar. På en stor bildskärm fäst på husväggen möter Turkiet Serbien i semifinalen i 2010 års Basket VM. Det är jämnt, med en minut och arton sekunder kvar. På Taksimtorget, en bit därifrån, har den stora folkmassan samlats. Här finns en ännu större skärm och det är den som stulit uppmärksamheten som tömt gatan. Luften vibrerar när den viktiga matchen i landets nationalsport avgörs och dessutom på hemmaplan. De sista sekunderna i förlängningen närmar sig. Kommentatorerna skriker, folket skriker och Turkiet vinner med en poäng. En kör av exaltering och accelererande motorer tar vid. Nationens flagga vevas genom bilfönster och i dansande händer. Axlar trycker sig mot axlar, armar omfamnar andra axlar, dina axlar. Snurrande huvuden yr i luften och du snurrar med. Du sveps in i folkhavets vågor som slår upp runt det republikanska monumentet. En sjungande mänsklig pyramid, klädd i rött och vitt, tornar upp sig på monumentets sockel. Först framförs nationalsången. Sedan ungdomens hymn. Melodin är bekant. Var har du hört den förut?

*Nynnar Gençlik marşı*

På vägen vid Lindane Le i mellersta Värmland går Siri Fröding och Fina och Ulla Warodell. Fina och Ulla är systrar och bor på prästgården i Mangskog, där deras pappa är komminister. Siri är Gustaf Frödings kusin.

De nynnar, trallar, sveper med kjolarna³⁹.

Ett
Två
Tre
Trallade
Alla de tre

Alla
Trallade

Alla tre trallade
Trallade alla de tre

Känn hur tungan trallar. Skapar vibrationer i hela kroppen och en rörelse framåt. Även i dig. Känner du?

Ett två tre
Trallade alla vi tre

Siri, Fina och Ullas trallande går in och ut i vals och marsch.

Även deras steg vinden väcker
En gren knäcker
Ljudet av en gök
hörs i Lindanes krök

”Hör göken!” säger Siri, Fina och Ulla.

Fnisset i buskarna
ruskar sprattet
Göken är Gustaf Fröding
och Gustaf och Rudolf Warodell.

Gustaf Fröding skriver ner berättelsen med valsande rytm. Den bär musiken i sig redan innan den blir tonsatt.

Minnet väcks av dans bort i vägen,⁴⁰
Dans runt eken
och dans i leken⁴¹
Fylledans i takt⁴²
i virvlarnas makt⁴³
På yra eteriska tår⁴⁴
dit bara det oändliga når⁴⁵

Fladdrande vals
svävande och smäcker.
Förvildad rytm törnande och skuttande.
Svängande och struttande
Som ett krigsskepp till attack
med bortflugen frack.
I bortdansad lycka med sorg⁴⁶

Är du trött nu?
I ett värmländskt landskap gäspar jag aldrig⁴⁷

Rör dig mot det gamla magasinet. Det är den långsmala röda depån fylld av fler berättelser

Kapitel 4: Vinklarna

Plats: Porten till magasinet

Med ryggen mot porten ser du allén som sträcker sig i riktning mot vattnet. Träd efter träd. Vissa av dem växte här redan då Gustaf Fröding föddes. Ek, lind och hästkastanj med viskningar från det förflutna.

Men vad som av vinden viskas,
är ingen av oss som vet,
ty susande språkets mening
är skogarnes hemlighet⁴⁸

I magasinet finns berättelser staplade på höjd och bredd. De ändrar varandras mening. Motsätter varandra. Fyller i varandras slut. Börjar om och skapar en komplex väv som aldrig tycks ta slut.

En av berättelserna handlar om hur Felix Körling studerar vid Kungliga Musikkonservatoriet i Stockholm. Han är samtida med Gustaf Fröding och som många andra lär han sig recitera Frödings dikter.

Tre jäntor i solen
Vid vägen vid Lindane Le⁴⁹

Det sägs att han i början av sekelskiftet är på en vandring i bergen med vänner. Energin avtar och för att få ny kraft börjar han sjunga. Spontant ger han toner till dikten om de tre. En glad trall ljuder över bergen.

Ett två tre
Trallade alla de tre⁵⁰

Visan blir populär. Den inkluderas i allsångshäften och arbetar-sångböcker. På Allsång på Skansen i mitten av trettiotalet sjunger tjugotusen människor sången unisont.

Det finns berättelser i berättelserna. I en av dem får Felix Körling besök i sitt hem i Halmstad. Av Selim Sırrı Tarcan, på tillfällig vistelse i Sverige. Han har kommit till Stockholm från Istanbul för att studera svensk linggymnastik. Han reser också runt i Skandinavien och skriver om sina intryck. Krönikor som publiceras i turkisk dagspress.

Jag öppnar en låda med fotografier och ser hur Selim Sırrı något decenium tidigare stått uppställd på skolgården till en anrik fransktalande skola i centrala Istanbul. Det är sent 1800-tal. Han och de andra manliga studenterna bär alla kostym och fez. Kort därefter är han en ung osmansk officer med strikt ansikte, tunn mustasch och många medaljer i olika storlekar och former. Mustaschen växer över de smala läpparna, blicken blir stadigare. Han är atletisk och visar gärna upp sin vältränade bara överkropp med väldefinierade muskler medan han blickar mot fjärran. Han har kort rufsigt hår och nu en distinkt mustasch som pekar uppåt på varje sida.

En ståtlig karl, ”comme il faut”, skulle kanske Gustaf Fröding sagt. Uti finger- och tåspetsarna, med stilig mustasch, pigga utmanande ögon, sporrklirr och sabelglans. Själv vill Fröding helst inte vara med på bild alls. Han beskriver sig själv som en man i medelhöjd, med brunt hår, skalligt vid tinningarna, brunt skägg, nej förresten det var inte sant, svart hår och svart oklippt skägg – det med skalligheten, det var sant. Och så en binokel på nästippen. Han håller inte med om att han ser glåmig och dum ut, som vissa verkar tycka, snarare misslyckad… men även om hans ögon kanske inte är så livliga, så visst ser de snälla ut i alla fall.⁵¹

Selim Sırrı hursomhelst, han skriver, han också, och föreläser. Han är en folkbildare och radiopersonlighet. Han kommer så småningom att bli instruktör och inspektör av gymnastikundervisning och Osmanska rikets förste representant i Internationella Olympiska Kommittén — han är en folkhjälte. Men än så länge är han framförallt en hängiven moderniserare som eftersträvar västerländska reformer. Kontroversiell, enligt vissa. Hans genomborrande blick ser rakt in i kameran när han sätter sig på en bänk för att bli fotograferad. Inte långt därefter beordras han att lämna landet och därmed sin familj. En soldat ska inte ägna sig åt politik. Det är nu juni 1909. Han är 35 år och de två döttrarna är tre och ett år gamla. Influerad av sin läsning om svensk gymnastik och dess stora påverkan runt om i Europa väljer han att resa till Sverige. Han installerar sig på Gymnastiska Centralinstitutet för att observera kroppar som förflyttar sig med synkroniserade strikta rörelser. Ljus strömmar in från gymnastiksalarnas stora välvda fönster. Gymnasterna i rak hållning bildar en lika rak linje med sina fritt stående kroppar. Ansiktsuttrycken är seriösa och neutrala, armarna utsträckta och benen böjda. Rörelser ska stärka varje del av kroppen, en del i taget. Ledaren ger kommandon och toner från en visselpipa hörs. Selim Sırrı ser hur muskler kan aktiveras och byggas till kapabla och starka kroppar. Han skidar i ett svenskt snöigt landskap, välklädd med vantar med långa muddar, stickad mössa och en hårt knuten halsduk och influeras av tidens starka intresse för allmoge.

Besökte Selim Sirri Felix Körling i Halmstad för att han redan blivit intresserad av visan? Eller var det där han först kom i kontakt med melodin? Får han texten översatt för sig? Eller är han mest fascinerad av tonerna? När han reser tillbaka till Istanbul tar inte bara med sig en uppsättning svenska gymnastikövningar, som implementeras i turkiska skolor, utan också noterna till den svenska visan. GSången får ny turkisk text. Den sprids, blir stor. En andra nationalsång kallar man den.

Selim Sirris döttrar växer upp. De tar in sin pappas referenser i sina egna praktiker, men hämtar framförallt inspiration från Isadora Duncan som pappan också berättat om och som även hon besökt Sverige och gymnastikinstitutet.

När jag dansar, dansar jag med hela världen, säger Isadora Duncan

Jag hittar ett filmklipp från början av 1900-talet där hon dansar. Kanske är det här det enda existerande rörliga bilderna på henne dansande som finns. Det är bara några sekunder långt och jag tittar på det igen och igen.

Jag sänker hastigheten och tittar ytterligare en gång.

En grupp män i mörka kostymer och vita kragar står väntandes. Bakom dem lövträd. Alla männen är kortklippta. Två av männen bär hattar med brätten. Ansiktena tycks uttryckslösa, men avståndet till kameran och den dåliga kopian av klippet bidrar också till att deras utryck är svåra att läsa. Mannen längst ut till vänster syns knappt. Mannen som står längst ut till höger är vänd mot mitten. De andra har sina huvuden och blickar riktade mot bildens ena kant.

Isadora Duncan dansar in i bild med ryggen först. Hennes armar är vidöppna och hon snurrar framför de betraktande männen. Hon bär en mörk klänning med en ljus schal över, korsad över bröstet. Hennes fötter är bara. Det ser ut som hon ler. En av männen tar av sig hatten.

Hon ändrar riktning. Hon dansar mot bildens mitt och vänder sig mot kameran med utsträckta armar. Hennes huvud är lutat bakåt. Pannan lyfts mot himlen. Hon rör sig ut ur bild igen.

Det var det rullande nuet, som
försvann bakom närmsta krök,
de gamle, de vände sig långsamt om,
men allt vad de ser är – rök⁵²

Tid som punkter, som driver in och ut ur varandra och skapar nya rörelser och nya melodier.

 
Referenser till Gustaf Frödings poesi och andra texter: